Men vi börjar från början...

Min första riktiga (som jag trodde) kärlek var Victor Ewertsson. Träffades genom skolan och hans lillasyster Isabell. Som var då och är nu en av min närmaste vänner.

Jag va 14 och han 16. Vi va väl tillsammans i närmare 1 år. Och fy fan va vi bråkade... Han var lite av en casanova vilket antagligen va anledningen till att jag föll för han. Han hade mörkt axellångt hår och bruna ögon. Jag tror att vi gjorde slut för att han va otrogen när han va på nån konsert eller liknande. Mitt hjärta gick sönder men jag kom snart på fötter igen och gick vidare.

Nästa kärlek var Magnus Lundberg. Vi började i samma klass i gymnasiet och vi han väl bara gå i skolan 2 veckor innan vi föll för varann. Vi va tillsammans i exakt 12 månader och 7 dagar. Vi hade det fint tillsammans vilket antagligen ledde till att jag vart uttråkad och va otrogen (dumma mig). Han tog tillbaka mig 3 ggr och varje gång va jag lika ledsen och sa att det inte skulle hända igen men så hände det. I slutet efter den sista gången jag va otrogen så satt vi oss ner och verkligen pratade, då kom det fram varför han hade tagit tillbaka mig alla gånger. Det visade sig att han hade varit otrogen bara 2 månader in i vårat förhållande och inte sagt något. Då bestämde vi oss för att vi skulle bryta och gå vidare som vänner, Vilket inte blev så lätt...

... För bara en vecka efter att vi gjort slut träffade jag Marcus Sternsjö, min fästman och far till det finaste jag har. Vi träffades på en fest och jag föll för han direkt. Vi har haft det väldig mycket upp och ner. Jag vet inte hur många gånger jag har tagit mina grejer, ringt pappa och sagt att jag vill flytta hem. Alla gånger vi skrikit på varandra och jag har till och med kastat en svinvarm stekpanna mot han. Vi va omaka par från början men vi kunde inte släppa varandra. Såhär var det till och från hela tiden tills jag blev gravid. Vi hade precis "gjort slut" (som så många gånger förr) och jag va hemma hos mamma och pappa. Jag tänkte att nu när jag är singel så ska jag gå till ungdomsmottagningen och bara bekräfta att jag inte va gravid. Jag misstänkte aldrig att jag va det, men jag ville bara ha det klart för mig så jag kunde gå vidare. Stickan visade att jag hade ett litet mirakel i magen och nu kom det jobbiga. Jag skulle berätta för Marcus. Ovänner och precis gjort slut så va det inte sådär jätte kul att ringa han. Men jag ringde honom och han svarade drygt och undrade vad jag ville. Jag tänkte att fan jag orkar inte dra ut på det, så jag drog det som man drar av ett plåster. "Jag va på ungdomsmottagningen och jag är med barn". Vet ni vad jag fick för svar?! "Jag antar att det är jag som är pappan". I den sekunden skulle jag kunnat döda honom. Men jag räknade till 10 och sa lugnt, "ja, det är klart". Han bad om ursäkt och efter att vi bestämde oss för att behålla miraklet så har allt varit paradis. Det va som en vind blåste in och tog med sig alla våra problem och vi fick börja om på nytt. Nu är vi här, 3 år senare. Vi har Anton och vi är lyckligare än någonsin och så kommer det fortsätta... Jag älskar dig!