Jag är uppväxt på Höjdvägen 19 i Stjärnhov och bodde där tills jag träffade Marcus 2007 och flyttade till Flen.

Gick i skolan i Stjärnhov tills jag va 13. Då började jag 7.an i Gnesta och sen vidare till Flen och Prins Wilhelmgymnasiet.

Skolan har aldrig varit min grej. Jag fuskade till mig G på nationellaprovet i matte i 9.an, så jag skulle komma in på gymnasiet. Jag gjorde mig själv en stor jävla björntjänst. Hade nog egentligen behövt gå IV ett år innan jag började på en linje, men så tänkte jag inte då. Mina praktiska ämnen har jag jätte bra betyg i men resten är skit.

I 3.an i gymnasiet så fick jag reda på att jag va gravid (fredagen den 13.e februari) och jag fick mig då en tankeställare. Så jag hoppade över praktiken i 3.an och Pluggade upp 6 ämnen på 5 veckor. Jag insåg då att jag faktiskt inte va dun i huvet utan bara lat. Och det fick mig att förstå hur många år jag slösat bort på skolk och ointresse på lektionerna!

Jag och Marcus träffades på en fest som slutade med att jag spydde och mamma och pappa fick komma och hämta mig. Dagen efter låg jag i min säng och tyckte synd om mig själv när jag fick ett sms från Marcus. Han hade tagit mitt nummer från min polare Fannie (Har henne att tacka för att jag träffade min kärlek).

Vi började träffas. Det har inte varit allt för lätt för oss att förbli oss. Linneas mamma gillade inte att jag umgicks med Linnea (vilket jag förstår nu, men inte då). Det va kaos ungefär hela tiden fram till att jag vart gravid. Då insåg vi att det är nu eller aldrig. Det funkar inte att bara dra för att man inte är överens och det funkar inte att vara så jävla själviska. Och så har det blivit, vi har olika åsikter fortfarande, såklart, men det går inte längre än att vi pratar om det och sen är det bra. Kommer inte ihåg sist vi hade ett stort jävla bråk. Vilket är så skönt!

Anton kom. Min STORA Anton. Fattar ni att han vägde 5100 och va 56 lång?! Jag kan knappt fatta det. Att jag har klämt ut en sån stor klump. Men allt är så jävla värt det! Han är det finaste jag har!!!  Nu är han ett helt år och har precis lärt sig gå. Han går överallt och ingenstans. Så jävla duktig.

Nu är jag i en punkt i mitt liv där jag har ångest. Ångest över att jag försöker skaffa mig ett jobb. Jag har levt i nån dröm värld där jag trodde att det va bara att  skaffa sig ett jobb. Ack så fel jag hade. Sen kan det ju också bero på att det inte finns så mycket jobb i den här hålan. Så jag tror inte att det dröjer så länge innan vi tar vårt och flyttar.

Sjukt svårt att skriva om sig själv, men men här har ni lite iaf. Kommer mer i dom andra dagarna där ni får höra lite mer personligt om mig :)