Undra hur mitt liv hade sett ut om jag inte gjort dom saker jag gjort. Saker jag är stolt över och saker som jag kanske hade kunnat skippa. Om Marcus inte hade ringt mig dagen efter vi träffades på en gemensam kompis fest?Om han inte hade haft Linnea, hade vi då bestämt oss för att behålla bebis i magen (Anton)? Om vårat förhållande var prickfritt i början, hade vi då haft det så bra som vi har det nu? Undra kan man alltid göra, men hade jag inte gjort som jag gjort, hade jag inte vart där jag är idag!

Jag har förlorat vänner som jag kanske egentligen hade velat ha i mitt liv, men har också fått äran att ha så fina vänner jag har idag. Dom respekterar att Anton är en del av mig och inga sura miner för att jag inte alltid kan hänga eller komma själv. Dom är så fina med Anton och jag är så jävla lyckligt lottad att dom inte vände mig ryggen för att jag gick från crazy party Jennifer, till en morsa som skyter om sin nya dammsugare! Inners inne har jag nog inte ändrat mig så mycket, bara att jag prioriterar helt annorlunda (såklart) och känner ett helt annat ansvar nu. Jag har lixom ett litet liv att ta hand om. En liten pojke som jag ska leda genom den här stora världen. Idag när jag va på stan med brudarna så satt vi och snackade om piercingar och tatueringar. Det slog mig då: "Vad ska jag säga om Anton kommer när han va 14 år och vill ta hål i läppen eller ögonbrynet?". Min mamma sa ja till att ta hål i läppen. Jag kommer ihåg hur jävla glad jag vart. Och den följde med mig i 4 år. Tills jag bestämde mig att jag inte ville ha den kvar när Anton föddes. Min mamma har alltid tyckt att jag passar i det och jag med. Men när jag i sommras insåg att hålet aldrig kommer växa igen, eftersom jag haft den så länge så ångrade jag det helt plötsligt. Nu har jag ett hål i läppen och kommer alltid ha. Men, räcker det som argument till Anton om han vill ta hål? Ska jag vara bitter och inte låta han göra sina egna misstag?

Samma sak med Linnea. Jag påminde Marcus för nån vecka sen att hon inte kommer vara 4 år för alltid. Att hon också, som alla andra, kommer få tuttar, dejta och festa. Det ville han inte höra. Han sa också att man inte behöver göra det när man är 13. Och kollade på mig med menade blick. Ja, min första fylla va när jag va 13, och min oskuld rök några dagar efter min 14 årsdag. Men vad kan man som förälder göra? blir det bättre av att låsa in sina ungar och inte låta dom göra nått? Jag har alltid haft en öppen relation med min mamma, hon vet nog allt om mig skulle jag vilja påstå. Dom har hämtat mig när jag har varit för full och jag har aldrig fått skäll. För vad hade hänt om jag inte ringt hem? Vart hade jag hamnat alla gånger? I ett diket? hos nån okänd kille? Vad hade hänt om mina föräldrar har gett mig jordens utgångsförbud och skäll? Hade jag inte gjort om det? Joho då, precis som jag gjorde om det fast jag inte fick skäll. Skillnaden är att jag nog inte hade ringt hem nästa gång för då hade jag vetat att dom skulle bli arga, istället för prata med mig om det! Och det är där många föräldrar gör fel. Skapa en relation med era barn. Prata, skäll inte. Ett barn som får skäll ofta och ingen ny tillit efter dom har gjort nått knasigt tappar ofta förtroendet för sina föräldrar/vuxna. Och då istället för att berätta att man rökt eller druckit, så säger man inget och forsätter ändå. Och föräldrarna tror att dom har koll men vet egentligen inte ett jävla skit! Jag tror inte att mina mamma ville höra varje gång jag hade vart med en kille eller druckit, men för mig va det nödvändigt att berätta för att jag skulle få det ur mig. Gå vidare och förhoppningsvis vara kär nästa gång jag gjorde "det", men som det absolut inte blev alla gånger. Hade jag inte haft min mamma skulle jag nog ha hamnat vääääldigt snett. Min mamma har alltid förstått mig, för hon va likadan som mig när hon va ung. Vilket nog har fått henne att förstå och relatera mycket till henne själv, och därför vet hon hur hon kände, och därigenom vad jag kände/känner!

Min familj och mina vänner är mitt allt! Att ha ett sånt underbart liv som jag haft/har är ett privilegium. Att känna sig hemma och trygg är en gåva som man ska vaka med sitt liv.

Jag älskar er, ni vet vilka ni är!

(Stavningen är säkert usel, men mina ögon går i kors nu) Godnatt!